I ateljén finns alla dess processer. Det finns skapandet hos barnen, processen i att känna sig säker med ett material och hur man kan bygga vidare på den självkänslan. Att få känna en frihet i att det är helt fritt att skapa, att det inte finns något som är fint/fult eller rätt/fel i ateljén. Det finns processen i att utmana både sig själv som pedagog samtidigt som du ska utmana barnen. Det finns ett utforskande i ateljén som är oändligt!

Något vi har arbetat mycket med är att känna sig säker med de olika materialen som finns i ateljén. 

Som pedagog har jag börjat ha workshops för andra pedagoger verksamma i området. Det är oerhört spännande och roligt. Något vi gjorde för några veckor sedan var att bygga "en byggnad i närmiljön" med hjälp av pinnar. Pinnarna har jag använt av en lastpall som är itusågad. Dessa byggnader skulle sedan ljussättas. Pedagogerna har skapat två olika lekmiljöer, en på väggen och en på golvet. Barnens reaktion kring detta var blandade. Något jag har funderat på sedan vi lät det stå kvar är; detta var något barnen inte skapade själva, kan det påverka intresset av att använda det som en lekmiljö. Samt, är barnen vana vid en sån här lekmiljö? Är det något man måste visa som pedagog eller ge andra ingångar för? Jag tänker att jag ska fortsätta ge detta fler tillfällen att använda som lekmiljö.

Dessa byggnader stod sedan kvar på förskolan, dels med ljussättning och med utan. Vi tog sedan in dessa i ateljén, för att använda dessa som inspiration. Det var fler barn som visade intresse för att skapa med en gång. Det skapades både till höger och vänster :D

Pinnbyggena inspirerade till att bygga "sitt" hus, samt byggdes ett garage till flickorna som de upplevde saknades i bilhörnan. Att även bli bekväm med limpistolen som ett verktyg och hur den funkar.